Tag Archives: amicus brief

Hetsdomar mot Nordfronts utgivare står fast

Örebro tingsrätt dömde under förra året, efter åtal av Justitiekanslern, två gånger Fredrik Vejdeland, utgivare för nazisajten Nordfront, för yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp. Andra gången dömdes han även för yttrandefrihetsbrottet uppvigling. Det ena målet gällde två fall av hets mot folkgrupp, och i det andra dömdes Vejdeland för att, med tingsrättens ord, ”under en tid av minst ett år i varje fall, i två fall ha begått yttrandefrihetsbrottet uppvigling och i tjugofem fall begått yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp, ej ringa brott”. En del av de åtalade gärningarna var så grova att Vejdeland inte ens förnekade att det rörde sig om hets mot folkgrupp.

Juridikfronten, gjort anmälningarna mot Nordfront till Justitiekanslern, har följt rättegångarna noga, och även lämnat s.k. amicus briefs till domstolarna, med synpunkter på det som Vejdeland har anfört.

Göta hovrätt delar, i en dom som meddelades idag, tingsrättens bedömningar i frågan om ansvar, och fastställde straffet för de totalt 29 brotten till fyra månaders fängelse.

Här följer en del av Juridikfrontens amicus brief till Göta hovrätt, som skickats av föreningens ordförande Martin Tunström:

I målet Justitiekanslern mot Nordfronts ansvarige utgivare Fredrik Vejdeland, vilket snart skall avgöras, vill Juridikfronten komma med några påpekanden. Vejdeland har försvarat sin rätt att hylla nationalsocialismen, som är den ideologi han bekänner sig till. Det är emellertid inte på grund av sin bekännelse han har åtalats, något som måste understrykas.

Reservationslösa hyllningar av Nazitysklands ledare Adolf Hitler är sådana att de för de flesta människor i detta land skulle uppfattas som hyllningar av en antisemitisk folkmordspolitik. Huruvida Fredrik Vejdeland har avsett en sådan reaktion hos läsaren är egalt, i och med att uttalanden om Hitler likväl är ägnade att uttrycka missaktning mot ickenordiska folkgrupper (jfr NJA 1996 s. 577 och hovrättens för Övre Norrland dom 1997-01-28 i mål nr. B 118/96, där de åtalade angett sig inte vara rasister). Uttalandena får även anses ägnade att sporra nationalsocialister i deras rashat. Om Vejeland avsett att hylla vissa aspekter av Adolf Hitlers styre hade detta kunnat uttryckas på ett annat sätt (jfr SvJT 1942 ref. s. 83, om förargelseväckande beteende). Uttalandet ”Leve nationalsocialismen!” har här avgetts på ett liknande sätt, och får uppfattas som ett slagord liktydigt med ”Sieg heil” eller ”Heil Hitler” (se härom hovrättens för Övre Norrland nyssnämnda dom och RH 1997:53).

Angående begreppet ZOG kan följande sägas. ZOG är inte fullständigt synonymt med judenheten. I SOU 2000:88 s 48 anges: ”Inom ZOG-ideologin används ett sorts dubbelt rasbegrepp. ZOG innefattar således inte bara judar, utan även massmedier, polisen, övriga rättsväsendet, byråkratin, de intellektuella, m.fl. som uppfattas som ‘ZOG-lakejer’ eller rasförrädare. ZOG är således i princip synonymt med det existerande samhället.” Det sistnämnda påståendet är något oegentligt, och det kan konstateras att ZOG inbegriper tankar om ”om en judisk konspiration och ett judiskt inflytande som anses hota den vita rasen, en judisk ockupationsregering – ZOG” (Ds 2014:4, s 33). I praxis finns det exempel på att uttalanden om ”sionister” har ansetts utgöra uttalanden om judar (se RH 1991:20), och även uttalandet ”Death to ZOG” har ansetts utgöra hets mot folkgrupp (Svea hovrätts dom 2004-03-22 i mål nr. B 3884-03). I detta mål har ”Död åt ZOG” använts tillsammans med andra nationalsocialistiska tillrop, och måste ses som ett slagord liktydigt med de ovannämnda.

Kommentarer inaktiverade för Hetsdomar mot Nordfronts utgivare står fast

Filed under antisemitism, hets mot folkgrupp, Kriminella, Näthat, Nordfront

Amicus brief till Nyköpings tingsrätt

Tillsammans med en jurist har Juridikfrontens ordförande Martin Tunström skickat ett s.k. amicus brief till Nyköpings tingsrätt. En del av innehållet följer nedan:

Enligt stämningsansökan omfattar åtalet att den åtalade på Internet lagt ut en filmsekvens från en muslimsk utomhusgudstjänst i stadsdelen Brandkärr i Nyköping, varvid han tillagt följande kommentar: ”Det är inte normalt att vakna till en åsna som har ont i magen”. Enligt åklagaren har den åtalade härigenom ”uttryckt missaktning mot personer med muslimsk trosbekännelse”. Åklagaren har bl.a. åberopat vittnesförhör med personer, ”till styrkande av att meddelandet spritts och att många personer har känt sig allvarligt kränkta av meddelandet”. Åklagaren har gjort gällande att förfarandet utgör hets mot folkgrupp. Bestämmelsen om detta i 16 kap. 8 § brottsbalken anger att den som ”i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp”. I det aktuella fallet är det uppenbart att meddelandet vunnit spridning och ej varit hotfullt. Frågan är således om den åtalade genom uttalandet uttryckt missaktning för en folkgrupp. För att detta ska kunna bedömas måste stadgandets syfte utredas.

Hets mot folkgrupp blev förbjudet efter antisemitisk propagandaspridning som skedde bl.a. under andra världskriget (se t.ex. fallet SvJT 1942 ref. s. 83, som tas upp i motiven). Redan år 1943 föreslogs det att en bestämmelse med förbud mot att ge ”allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att väcka hat mot eller förakt för en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse” samt mot att sprida smädande eller hotande uttalanden riktade mot en sådan befolkningsgrupp (prop. 1948:80, s 194). Den kommitté som lade grunden för det sedermera antagna stadgandet erinrade om att uttalanden ”vilka väl vore förklenande men icke överskrede gränserna för en saklig karakteristik av dessa befolkningsgrupper, en saklig kritik av deras uppträdande eller ett vederhäftigt dryftande av frågan om deras önskvärdhet i landet” måste tillåtas (a a, s 197). En remissinstans ifrågasatte om religiösa grupper i landet verkligen ”tillfogas lidande genom gärning, som avsåges med den föreslagna lagbestämmelsen” (a a, s 201). Departementschefen konstaterade att den antijudiska propagandan inte kan antas ha varit helt utan menlig verkan, ”särskilt icke bland det okritiska klientel i skolåldern till vilket den ofta vänt sig”. Han konstaterade även att det vore olyckligt om lagstiftningen skulle leda till att uppfattningen ”att vissa grupper av medborgare skyddats mot kritik som ostraffat får riktas åt andra håll” (a a, s 203). Han anförde följande skäl för kriminalisering: ”att en sådan hatpropaganda kan leda till motsättningar och lidelser, vilka äro ägnade att äventyra ordning och säkerhet i landet; på denna väg kunna ytterst förutsättningar skapas för förföljande och utrotande av den minoritet mot vilken propagandan riktar sig”, att ”det strider mot själva grundvalarna för vår civilisation att förfölja människor för deras härstamnings eller religions skull, en propaganda som går ut härpå måste antagas väcka förargelse inom de vidaste kretsar; alldeles särskilt gäller detta om den, såsom ofta är fallet, ikläder sig en sadistisk eller eljest särskilt anstötlig form” samt ”att en propaganda av ifrågavarande slag är ägnad att åstadkomma ett oförskyllt psykiskt lidande för de individer som tillhöra den förföljda folkgruppen” (a a, s 443). Av avgörande vikt ansåg han vara ”att det strider mot grundvalarna för vår civilisation att förfölja människor för deras härstamnings eller religions skull”, bl.a. då ”själva människovärdet hos den förföljda gruppen kränktes” (a a, s 445).

När hetsbestämmelsen skulle skrivas om så att den omfattade ”missaktning” uttalades det vid utskottsbehandlingen att ”begreppet missaktning måste tolkas med viss försiktighet” och att ”alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur” inte skulle omfattas, utan bara sådana som överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen i fråga. Under utskottsbehandlingen uttalades det också att ”I sådana fall, där det av utredningen framgår att det främst är åsikterna hos de personer, som ingår i folkgruppen, som förlöjligas, torde det ofta finnas fog för antagande att det inte föreligger uppsåt att missakta gruppen som sådan. Ansvar kan då inte komma i fråga” (se KU 1981/82:24, s 3). Det framfördes även att det inte minst är ”viktigt att det finns utrymme för en debatt om invandrarfrågor” (a a, s 5). I senare praxis har det konstaterats att en bedömning måste göras av omständigheterna i det enskilda fallet, däribland innehållet i och det sammanhang i vilket ett meddelande spritts, för att avgöra om inskränkningen i yttrandefriheten är proportionerlig i förhållande till ändamålet och om skälen för den är relevanta och tillräckliga (se bl.a. NJA 2005 s. 805 och NJA 2007 s. 805).

Högsta domstolen har angett att ”[u]tformningen av angivna lagrum ger vid handen, att de gärningar som avses riktar sig mot en folkgrupp som sådan, inte mot enskilda medlemmar av gruppen. Skyddet för enskilda medlemmar följer endast indirekt av att gruppen i sin helhet skyddas” (NJA 1978 s. 3). Högsta domstolen fann därför att enskilda inte kunde väcka åtal mot någon med anledning av hets mot folkgrupp (jfr NJA 1969 s. 364). Frågan om målsägandetalan blev sedermera föremål för utskottsbehandling. Justitiekanslern uttalade i remissyttrande till justitieutskottet att ”de straffbara gärningarna är riktade mot en folkgrupp som sådan och inte mot enskilda medlemmar av gruppen”, att kriminaliseringen av hets mot folkgrupp ansetts påkallad av ”ett samhälleligt ordnings- och anständighetsintresse” och att bestämmelsen också har placerats bland brotten mot allmän ordning. ”För de enskilda personer som känner sig hotade eller utsatta för missaktning erbjuder enligt JK bestämmelser i 4 och 5 kap. BrB ett visst skydd” (JuU 1979/80:7, s 5). Även Riksåklagaren anförde att bestämmelsen om hets mot folkgrupp ”avser att bereda skydd för grupper av människor, inte för den enskilda individen” (a s). Utskottet konstaterade för egen del att bestämmelsen avser ett brott mot allmän ordning som är riktat ”mot en folkgrupp som sådan och inte mot enskilda individer eller organisationer” (a a, s 9).

Bestämmelsen om trosfrid, som ersatte hädelseförbudet och innebar förbud mot ”skymfande av sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund hålles heligt” och infördes samtidigt som regeln om hets mot folkgrupp (se prop. 1948:80, s 203 ff.), togs bort år 1970 (se prop. 1970:125).

När lagregeln om hets mot folkgrupp utvidgades till att även omfatta bl.a. homosexuella, angavs i förarbetena att detta berodde bl.a. på att homosexuella under en längre tid utsatts för hetspropaganda bl.a. från nazistiska grupper (prop. 2001/02:59, s 33, 35). Det framgår av förarbetena till lagstiftningen att det främsta skälet till att regeln om hets mot folkgrupp finns, är att förhindra obehaglig agitation mot olika minoritetsgrupper, ägnad att utsätta dessa grupper för våld eller omgivningens förakt. Avsikten har knappast varit att medlemmars av den utpekade gruppen egna känslor gentemot ett uttalande ska vara avgörande för straffbarheten, utan snarare huruvida gruppens anseende genom uttalanden kan anses försämras. Det kan ej vara den uttalandes känslor gentemot en folkgrupp som är straffvärda, utan att dessa känslor i uttryckt form kan antas leda till större utsatthet för den aktuella gruppen. Det är inte gruppen i fråga som ska ”hetsas upp” genom uttalandena, utan åhörarna eller läsarna. Åklagarens åberopande av vittnen som skall styrka att människor känt sig kränkta av det i målet aktuella uttalandet, bygger således på ett ”feltänk”. Trosfridsbrottet är upphävt, och bör inte återuppstå genom en vantolkning av andra bestämmelser. Ett förlöjligande av religiösa seder, bruk och ikoner måste snarast liknas vid förlöjligande av religiösa idéer, vilket är straffritt enligt vad som ovan anges. Uttalandet har inte varit ägnat att utsätta gruppen muslimer för andras missaktning. Åtalet bör därför ogillas.

Kommentarer inaktiverade för Amicus brief till Nyköpings tingsrätt

Filed under Uncategorized