Tag Archives: förtal

Juridikfronten kritisk till Thomas Mattssons uttalanden om Lexbase

Skrivet av Robin Enander

Som reaktion på Thomas Mattssons blogginlägg: Juridikfronten tycker gott att tingsrätterna kunde ha anställt någon att sitta och skriva av domarna för hand, och lämna ut dem i avskrift, så skulle det åtminstone bromsa upp det massförtal som företas av Lexbase.

Expressens chefredaktör tillika ansvarige utgivare, Thomas Mattsson, orerar i dagarna om Lexbase och tillbakavisar den kritik som består i att verksamheten, av många jurister, tycks kvalificera som ett organiserat massförtal. Mattsson tycks i sin blogg ge stöd åt Lexbase-grundarna, vilka i ett desperat försök att legitimera sin verksamhet åberopar offentlighetsprincipen, som vore den avsedd att möjliggöra näringsverksamhet grundad på brott, till skada för åtskilliga tusen människor.  Lexbase verksamhet kan mycket väl vara en massbrottslighet som upphovsmännen dessutom tjänar pengar på. De rättsliga instrument som står till buds för målsägande och eljest utsatta är emellertid tandlösa. Lexbase har en ansvarig utgivare och skyddas därmed särskilt via databasregeln i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Efter den första lanseringen startade Lexbase igen efter att (förmodligen medvetet) ha feltolkat ett JK-beslut som, till skillnad mot vad förtalsentreprenörerna hävdar, INTE tar ställning till lagligheten i verksamheten. Tröskeln för juridisk prövning har dessutom höjts kraftigt med den rejäla avgiftshöjning till de allmänna domstolarna, som Juridikfronten kritiserat tidigare.

På sin blogg skriver Thomas Mattson följande:

För att JK ska agera krävs ”påkallat från allmän synpunkt”, och varje fall ska prövas för sig. Det är svårt att se att den som tillgängliggör allmänna och offentliga handlingar till medborgarna ska kvalificera sig för vad som vore ett av JK:s exceptionellt få åtal mot ansvariga utgivare.

Juridikfronten undrar då: Vad spelar det för roll för åtalsfrågan att det rör sig om allmänna handlingar? Varför spelar det någon roll varifrån förtalande uppgifter hämtas? Allt som någonsin nedtecknats i allmänna och hos vissa myndigheter offentliga handlingar (vissa personutredningar i brottmål, alla beslut av Kriminalvården, domar etc.) bör inte finnas på Internet och spridas som en affärsverksamhet. Vad som gör ärendet påkallat ur allmän synpunkt är den exceptionella volymen av förtalande uppgifter, som dessutom sprids med ett vinstintresse. Det är alltså ur såväl allmän som principiell synpunkt påkallat att ta ställning till huruvida den här typen av, enligt vår mening, brottsliga näringsverksamhet är laglig. Uppenbarligen finns det ett starkt stöd bland många medborgare för att åtala Lexbase för det förmodade massförtalet; borde detta inte göra det mer påkallat från statsmaktens sida?

Vidare skriver Mattson:

Örebro tingsrätt vägrade, till skillnad från andra rätter, att lämna ut allmänna och offentliga handlingar till Lexbase i elektronisk form. Det tycker säkert många var bra, men jag ser agerandet av en enskild tingsrätt som ett trots mot de tydliga intentioner till öppenhet som offentlighetsprincipen stadgar.

Juridikfronten undrar då också: Varför skulle det utgöra ”trots” mot någonting alls, att vägra utlämning i elektronisk form? I brist på tvingande lag måste det stå varje myndighet fritt att lämna ut handlingar på det sätt som de anser mest ändamålsenligt och förenligt med myndighetens syn på integritet (vilket Domstolsverket även skriver). Att någon har rätt att få del av en handling innebär inte att personen har rätt att få del av en OCR-läsbar inskannad version av handlingen.

Juridikfronten tycker gott att tingsrätterna kunde ha anställt någon att sitta och skriva av domarna för hand, och lämna ut dem i avskrift, så skulle det åtminstone bromsa upp det massförtal som företas av Lexbase.

Kommentarer inaktiverade för Juridikfronten kritisk till Thomas Mattssons uttalanden om Lexbase

Filed under Expressen, Förtal, Lexbase

Utgivarens ansvar och åtalspreskription vid yttrandefrihetsbrott på nätet

Inlägget är författat av Robin Enander, jur. stud. och kassör för Juridikfronten.

Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) ger ett särskilt stort skydd till vissa medier såsom tidningar men även i viss mån webbplatser. Databaser med journalistiskt innehåll är ett exempel. Detta skydd förutsätter dock en ansvarig utgivare och i många fall utgivningsbevis. Den person som följaktligen ensamt ansvarar för innehållet i databasen är också den som kan ställas till svars för yttrandefrihetsbrott; hets mot folkgrupp, förtal, uppvigling med mera.

Via internet kan brottsliga uttalanden nå avsevärt fler och erhålla en mer långvarig exponering än om materialet i fråga hade publicerats i, låt säga en bok eller tidning. Detta ställer regleringen av yttrandefrihetsbrott inför nya utmaningar. I fråga om YGL-skyddade webbplatser blir utgivaransvaret ett centralt spörsmål. Vem svarar för publicerat material om den ansvarige utgivaren byts ut? Är det den som fattade beslutet om publicering eller den som för närvarande innehar utgivaransvaret?

I fredags (2013-11-07) meddelande Högsta domstolen (HD) beslut i mål Ö 3507-12 rörande just detta. HD slog fast att en ansvarig utgivare även står till svars för sådant som publicerats före dennes tillträde, givet att det fortsatt finns tillgängliga för allmänheten. Denna slutsats grundar sig på en tolkning av bestämmelsen i 4:3 YGL, att den ansvarige utgivaren för en webbplats ensam har befogenhet att förutom över nytt innehåll bestämma över sådant som tillförts under dennes företrädare. Det finns givetvis problem med denna ordning. Men alternativet vore att belasta en tidigare ansvarig utgivare som inte längre har rätt att påverka materialet och hur länge det kvarstår i databasen.

HD:s beslut är i sig inte särskilt kontroversiellt. Det är däremot värt att lägga ett öga på det tillägg som tillfogats beslutet av justitierådet Göran Lambertz. Han anför att den nuvarande ordningen är ”mindre lämplig, bl.a. därför att ensamansvaret urholkas till ett formellt ansvar”, vilket inte är fel i sak. Den ansvarige utgivaren ”ärver” material som hen inte publicerat och ansvaret utövas i dessa fall genom rätten radera befintligt, misshagligt material till skillnad från att ta ställning inför en publicering. Mot bakgrund av denna ståndpunkt föreslår Lambertz en grundlagsändring till förmån för en preskriptionstid om sex månader liknande preskriptionsfristen för tidningar.

Förutom det uppenbart märkliga i denna förtäckta lobbying, som inte tillför lagtolkningen ett dyft, så är Lambertz förslag problematiskt. Det skulle medföra att brottsligt material, inte minst sådant som utgör grova fall av hets mot folkgrupp, förtal och dylikt, skulle kunna distribueras straffritt på internet efter att en kortare tid förflutit. Sex månader torde sällan vara tillräckligt för att JK ska hinna väcka åtal i fråga om yttrandefrihetsbrott. Det tog till exempel JK mer än ett år från beslut om förundersökning till åtal i ett antal fall av hets mot folkgrupp på en välkänd högerextrem webbplats (se JK:s beslut d. 2009-10-27 i ärendena 7165-07-30, 3828-08-31, 2860-09-31). Ett konkret exempel på följdverkningarna av en preskriptionstid på sex månader är att grova antisemitiska låtar, om att judar ska mördas, upplagda på en viss YGL-skyddad nazistisk webbutik skulle kunna spridas fritt utan rättslig prövning eftersom själva tillgängliggörandet började för mer än sex månader sedan.

Det är viktigt att dra sig till minnes de historiska oförätter som grundat sig i spridandet av hat- och våldsuppmaningar mot olika folkgrupper och behovet att av det skälet i viss mån inskränka möjligheterna för våldsbejakande element att sprida uttalanden och uppmaningar som försätter människor i fara på grund av sin härkomst, sexuella läggning eller religiösa hemvist. Lambertz förslag skulle tyvärr medföra en frizon som i hög utsträckning gynnar högerextrema på nätet. Möjligheten att lagföra förtal skulle dessutom efter sex månader begränsas till enskilt åtal.

I Sverige är yttrandefriheten generös och i allt väsentligt oinskränkt. Parallellt med den omfattande yttrandefriheten fordrar en demokratisk samhällsordning att det finns effektiva rättsliga instrument för att hantera yttrandefrihetsbrotten, som utgör ett hot mot det fria samhället och dess medborgare. Dessa djupt klandervärda gärningar blir inte mindre straffvärda enbart för att ett halvår förflutit, snarare tvärtom.

Kommentarer inaktiverade för Utgivarens ansvar och åtalspreskription vid yttrandefrihetsbrott på nätet

by | 13 november, 2013 · 3:12 e m