Tag Archives: juridik

Amicus brief till Nyköpings tingsrätt

Tillsammans med en jurist har Juridikfrontens ordförande Martin Tunström skickat ett s.k. amicus brief till Nyköpings tingsrätt. En del av innehållet följer nedan:

Enligt stämningsansökan omfattar åtalet att den åtalade på Internet lagt ut en filmsekvens från en muslimsk utomhusgudstjänst i stadsdelen Brandkärr i Nyköping, varvid han tillagt följande kommentar: ”Det är inte normalt att vakna till en åsna som har ont i magen”. Enligt åklagaren har den åtalade härigenom ”uttryckt missaktning mot personer med muslimsk trosbekännelse”. Åklagaren har bl.a. åberopat vittnesförhör med personer, ”till styrkande av att meddelandet spritts och att många personer har känt sig allvarligt kränkta av meddelandet”. Åklagaren har gjort gällande att förfarandet utgör hets mot folkgrupp. Bestämmelsen om detta i 16 kap. 8 § brottsbalken anger att den som ”i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp”. I det aktuella fallet är det uppenbart att meddelandet vunnit spridning och ej varit hotfullt. Frågan är således om den åtalade genom uttalandet uttryckt missaktning för en folkgrupp. För att detta ska kunna bedömas måste stadgandets syfte utredas.

Hets mot folkgrupp blev förbjudet efter antisemitisk propagandaspridning som skedde bl.a. under andra världskriget (se t.ex. fallet SvJT 1942 ref. s. 83, som tas upp i motiven). Redan år 1943 föreslogs det att en bestämmelse med förbud mot att ge ”allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att väcka hat mot eller förakt för en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse” samt mot att sprida smädande eller hotande uttalanden riktade mot en sådan befolkningsgrupp (prop. 1948:80, s 194). Den kommitté som lade grunden för det sedermera antagna stadgandet erinrade om att uttalanden ”vilka väl vore förklenande men icke överskrede gränserna för en saklig karakteristik av dessa befolkningsgrupper, en saklig kritik av deras uppträdande eller ett vederhäftigt dryftande av frågan om deras önskvärdhet i landet” måste tillåtas (a a, s 197). En remissinstans ifrågasatte om religiösa grupper i landet verkligen ”tillfogas lidande genom gärning, som avsåges med den föreslagna lagbestämmelsen” (a a, s 201). Departementschefen konstaterade att den antijudiska propagandan inte kan antas ha varit helt utan menlig verkan, ”särskilt icke bland det okritiska klientel i skolåldern till vilket den ofta vänt sig”. Han konstaterade även att det vore olyckligt om lagstiftningen skulle leda till att uppfattningen ”att vissa grupper av medborgare skyddats mot kritik som ostraffat får riktas åt andra håll” (a a, s 203). Han anförde följande skäl för kriminalisering: ”att en sådan hatpropaganda kan leda till motsättningar och lidelser, vilka äro ägnade att äventyra ordning och säkerhet i landet; på denna väg kunna ytterst förutsättningar skapas för förföljande och utrotande av den minoritet mot vilken propagandan riktar sig”, att ”det strider mot själva grundvalarna för vår civilisation att förfölja människor för deras härstamnings eller religions skull, en propaganda som går ut härpå måste antagas väcka förargelse inom de vidaste kretsar; alldeles särskilt gäller detta om den, såsom ofta är fallet, ikläder sig en sadistisk eller eljest särskilt anstötlig form” samt ”att en propaganda av ifrågavarande slag är ägnad att åstadkomma ett oförskyllt psykiskt lidande för de individer som tillhöra den förföljda folkgruppen” (a a, s 443). Av avgörande vikt ansåg han vara ”att det strider mot grundvalarna för vår civilisation att förfölja människor för deras härstamnings eller religions skull”, bl.a. då ”själva människovärdet hos den förföljda gruppen kränktes” (a a, s 445).

När hetsbestämmelsen skulle skrivas om så att den omfattade ”missaktning” uttalades det vid utskottsbehandlingen att ”begreppet missaktning måste tolkas med viss försiktighet” och att ”alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur” inte skulle omfattas, utan bara sådana som överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen i fråga. Under utskottsbehandlingen uttalades det också att ”I sådana fall, där det av utredningen framgår att det främst är åsikterna hos de personer, som ingår i folkgruppen, som förlöjligas, torde det ofta finnas fog för antagande att det inte föreligger uppsåt att missakta gruppen som sådan. Ansvar kan då inte komma i fråga” (se KU 1981/82:24, s 3). Det framfördes även att det inte minst är ”viktigt att det finns utrymme för en debatt om invandrarfrågor” (a a, s 5). I senare praxis har det konstaterats att en bedömning måste göras av omständigheterna i det enskilda fallet, däribland innehållet i och det sammanhang i vilket ett meddelande spritts, för att avgöra om inskränkningen i yttrandefriheten är proportionerlig i förhållande till ändamålet och om skälen för den är relevanta och tillräckliga (se bl.a. NJA 2005 s. 805 och NJA 2007 s. 805).

Högsta domstolen har angett att ”[u]tformningen av angivna lagrum ger vid handen, att de gärningar som avses riktar sig mot en folkgrupp som sådan, inte mot enskilda medlemmar av gruppen. Skyddet för enskilda medlemmar följer endast indirekt av att gruppen i sin helhet skyddas” (NJA 1978 s. 3). Högsta domstolen fann därför att enskilda inte kunde väcka åtal mot någon med anledning av hets mot folkgrupp (jfr NJA 1969 s. 364). Frågan om målsägandetalan blev sedermera föremål för utskottsbehandling. Justitiekanslern uttalade i remissyttrande till justitieutskottet att ”de straffbara gärningarna är riktade mot en folkgrupp som sådan och inte mot enskilda medlemmar av gruppen”, att kriminaliseringen av hets mot folkgrupp ansetts påkallad av ”ett samhälleligt ordnings- och anständighetsintresse” och att bestämmelsen också har placerats bland brotten mot allmän ordning. ”För de enskilda personer som känner sig hotade eller utsatta för missaktning erbjuder enligt JK bestämmelser i 4 och 5 kap. BrB ett visst skydd” (JuU 1979/80:7, s 5). Även Riksåklagaren anförde att bestämmelsen om hets mot folkgrupp ”avser att bereda skydd för grupper av människor, inte för den enskilda individen” (a s). Utskottet konstaterade för egen del att bestämmelsen avser ett brott mot allmän ordning som är riktat ”mot en folkgrupp som sådan och inte mot enskilda individer eller organisationer” (a a, s 9).

Bestämmelsen om trosfrid, som ersatte hädelseförbudet och innebar förbud mot ”skymfande av sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund hålles heligt” och infördes samtidigt som regeln om hets mot folkgrupp (se prop. 1948:80, s 203 ff.), togs bort år 1970 (se prop. 1970:125).

När lagregeln om hets mot folkgrupp utvidgades till att även omfatta bl.a. homosexuella, angavs i förarbetena att detta berodde bl.a. på att homosexuella under en längre tid utsatts för hetspropaganda bl.a. från nazistiska grupper (prop. 2001/02:59, s 33, 35). Det framgår av förarbetena till lagstiftningen att det främsta skälet till att regeln om hets mot folkgrupp finns, är att förhindra obehaglig agitation mot olika minoritetsgrupper, ägnad att utsätta dessa grupper för våld eller omgivningens förakt. Avsikten har knappast varit att medlemmars av den utpekade gruppen egna känslor gentemot ett uttalande ska vara avgörande för straffbarheten, utan snarare huruvida gruppens anseende genom uttalanden kan anses försämras. Det kan ej vara den uttalandes känslor gentemot en folkgrupp som är straffvärda, utan att dessa känslor i uttryckt form kan antas leda till större utsatthet för den aktuella gruppen. Det är inte gruppen i fråga som ska ”hetsas upp” genom uttalandena, utan åhörarna eller läsarna. Åklagarens åberopande av vittnen som skall styrka att människor känt sig kränkta av det i målet aktuella uttalandet, bygger således på ett ”feltänk”. Trosfridsbrottet är upphävt, och bör inte återuppstå genom en vantolkning av andra bestämmelser. Ett förlöjligande av religiösa seder, bruk och ikoner måste snarast liknas vid förlöjligande av religiösa idéer, vilket är straffritt enligt vad som ovan anges. Uttalandet har inte varit ägnat att utsätta gruppen muslimer för andras missaktning. Åtalet bör därför ogillas.

Kommentarer inaktiverade för Amicus brief till Nyköpings tingsrätt

Filed under Uncategorized

Möjligheten att få sin sak prövad av en allmän, opartisk domstol riskerar att bli en klassfråga

Bild   I går, den första juli, trädde en förändring av förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna i kraft. Avgifterna för att väcka talan i domstol har därmed höjts kraftigt. Standardavgiften har ökat med 600 procent och för så kallade småmål eller förenklade tvistemål (FT-mål) har ökat med 100 procent. Istället för 450 kronor, kommer det nu att kosta 2 800 kronor att väcka enskilt åtal eller inleda ett vanligt tvistemål. De s.k. förenklade tvistemålen, som rör ett krav under halvt basbelopp (dvs. idag 22 200 kronor), kommer att kosta 900 kronor att anhängiggöra vid domstolen, istället för 450 kronor. Domstolsverkets webbsida om avgifterna är dock något missvisande. Något som jurister vet, men som inte framgår av webbsidan, är att vissa mål inte kan vara s.k. förenklade tvistemål. Detta gäller t.ex. mål mot massmedier – yttrandefrihetsmål och tryckfrihetsmål. Dessa kan inte handläggas enligt de förenklade reglerna, eftersom de kräver att domstolen har en särskild sammansättning (ett visst antal domare samt en jury). Det kommer alltså alltid att kosta 2 800 kronor att föra talan mot ett massmedium (t.ex. en person som driver en webbsida med utgivnigsbevis), även om målet rör under 22 200 kronor. Föreningen Juridikfronten tycker att avgiftshöjningen, som inskränker allmänhetens tillgång till domstolarna, är anmärkningsvärd och mycket tråkig. Den kommer att leda till att många brottsoffer inte kan beivra brott genom enskilt åtal eller civilrättslig talan, och den kan även få till konsekvens att färre personer vågar väcka talan mot massmedier vid t.ex. förtal. I och med att Justitiekanslern har aviserat att hon inte tänker hjälpa människor med förtalsåtal riskerar samhället att de nazistiska och högerextrema webbsidor, som använder yttrandefrihetsgrundlagen för att sprida sin propaganda, får en ännu större frizon. Även sidor som Lexbase kommer att lättare kunna undgå prövning. Möjligheten att få sin sak prövad av en opartisk domstol, även när det gäller t.ex. mindre grova kränkningar på internet (där skadeståndet oftast blir 5 000 kronor), riskerar att bli en klassfråga. Avgiftshöjningen har tidigare kritiserats av Juridikfrontens ordförande i DN och av professor Mårten schultz och andra jurister. I går kommenterade professor Mårten Schulz saken igen i SR. Jämförelsevis kan sägas att avgifterna för ett småmål i en domstol i delstaten New York är 15 dollar, dvs. strax över 100 kronor. Den som väcker talan i ett amerikanskt småmål har rätt till muntlig förhandling med en ensamdomare, liksom i småmålen i Sverige.

Kommentarer inaktiverade för Möjligheten att få sin sak prövad av en allmän, opartisk domstol riskerar att bli en klassfråga

Filed under Brott, Förtal, Justitiekanslern

Utgivarens ansvar och åtalspreskription vid yttrandefrihetsbrott på nätet

Inlägget är författat av Robin Enander, jur. stud. och kassör för Juridikfronten.

Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) ger ett särskilt stort skydd till vissa medier såsom tidningar men även i viss mån webbplatser. Databaser med journalistiskt innehåll är ett exempel. Detta skydd förutsätter dock en ansvarig utgivare och i många fall utgivningsbevis. Den person som följaktligen ensamt ansvarar för innehållet i databasen är också den som kan ställas till svars för yttrandefrihetsbrott; hets mot folkgrupp, förtal, uppvigling med mera.

Via internet kan brottsliga uttalanden nå avsevärt fler och erhålla en mer långvarig exponering än om materialet i fråga hade publicerats i, låt säga en bok eller tidning. Detta ställer regleringen av yttrandefrihetsbrott inför nya utmaningar. I fråga om YGL-skyddade webbplatser blir utgivaransvaret ett centralt spörsmål. Vem svarar för publicerat material om den ansvarige utgivaren byts ut? Är det den som fattade beslutet om publicering eller den som för närvarande innehar utgivaransvaret?

I fredags (2013-11-07) meddelande Högsta domstolen (HD) beslut i mål Ö 3507-12 rörande just detta. HD slog fast att en ansvarig utgivare även står till svars för sådant som publicerats före dennes tillträde, givet att det fortsatt finns tillgängliga för allmänheten. Denna slutsats grundar sig på en tolkning av bestämmelsen i 4:3 YGL, att den ansvarige utgivaren för en webbplats ensam har befogenhet att förutom över nytt innehåll bestämma över sådant som tillförts under dennes företrädare. Det finns givetvis problem med denna ordning. Men alternativet vore att belasta en tidigare ansvarig utgivare som inte längre har rätt att påverka materialet och hur länge det kvarstår i databasen.

HD:s beslut är i sig inte särskilt kontroversiellt. Det är däremot värt att lägga ett öga på det tillägg som tillfogats beslutet av justitierådet Göran Lambertz. Han anför att den nuvarande ordningen är ”mindre lämplig, bl.a. därför att ensamansvaret urholkas till ett formellt ansvar”, vilket inte är fel i sak. Den ansvarige utgivaren ”ärver” material som hen inte publicerat och ansvaret utövas i dessa fall genom rätten radera befintligt, misshagligt material till skillnad från att ta ställning inför en publicering. Mot bakgrund av denna ståndpunkt föreslår Lambertz en grundlagsändring till förmån för en preskriptionstid om sex månader liknande preskriptionsfristen för tidningar.

Förutom det uppenbart märkliga i denna förtäckta lobbying, som inte tillför lagtolkningen ett dyft, så är Lambertz förslag problematiskt. Det skulle medföra att brottsligt material, inte minst sådant som utgör grova fall av hets mot folkgrupp, förtal och dylikt, skulle kunna distribueras straffritt på internet efter att en kortare tid förflutit. Sex månader torde sällan vara tillräckligt för att JK ska hinna väcka åtal i fråga om yttrandefrihetsbrott. Det tog till exempel JK mer än ett år från beslut om förundersökning till åtal i ett antal fall av hets mot folkgrupp på en välkänd högerextrem webbplats (se JK:s beslut d. 2009-10-27 i ärendena 7165-07-30, 3828-08-31, 2860-09-31). Ett konkret exempel på följdverkningarna av en preskriptionstid på sex månader är att grova antisemitiska låtar, om att judar ska mördas, upplagda på en viss YGL-skyddad nazistisk webbutik skulle kunna spridas fritt utan rättslig prövning eftersom själva tillgängliggörandet började för mer än sex månader sedan.

Det är viktigt att dra sig till minnes de historiska oförätter som grundat sig i spridandet av hat- och våldsuppmaningar mot olika folkgrupper och behovet att av det skälet i viss mån inskränka möjligheterna för våldsbejakande element att sprida uttalanden och uppmaningar som försätter människor i fara på grund av sin härkomst, sexuella läggning eller religiösa hemvist. Lambertz förslag skulle tyvärr medföra en frizon som i hög utsträckning gynnar högerextrema på nätet. Möjligheten att lagföra förtal skulle dessutom efter sex månader begränsas till enskilt åtal.

I Sverige är yttrandefriheten generös och i allt väsentligt oinskränkt. Parallellt med den omfattande yttrandefriheten fordrar en demokratisk samhällsordning att det finns effektiva rättsliga instrument för att hantera yttrandefrihetsbrotten, som utgör ett hot mot det fria samhället och dess medborgare. Dessa djupt klandervärda gärningar blir inte mindre straffvärda enbart för att ett halvår förflutit, snarare tvärtom.

Kommentarer inaktiverade för Utgivarens ansvar och åtalspreskription vid yttrandefrihetsbrott på nätet

by | 13 november, 2013 · 3:12 e m